Coronapandemin som drabbade hela världen under våren 2020 fick oanade följder. Det började som en epidemi på andra sidan jorden där man till en början nog trodde att den skulle stanna också. Efter en ödesdiger sportlovsvecka med många hemvändande resenärer från olika delar av världen spred sig infektionen snabbt genom Europa och Sverige.
Särskilt storstadsregionerna drabbades hårt med en hårt belastad hälso- och sjukvård. Vård- och omsorgssektorn hade svårt att uppbringa skyddsutrustning, som var tvungen att prioriteras till sjukhus och intensivvård. Såväl personal som anhöriga tvingades att maktlöst se på när många äldre smittades på landets äldreboenden.
Folkhälsomyndigheten gick ut och rekommenderade åtgärder som skulle vara svenskt lagom stränga för att kunna vara uthålliga och bestå under lång tid. Från experternas håll var det ett tydligt budskap att den här nya sjukdomen var här för att stanna. Strategin fick snabbt några ledande budord gällande hygienregler, att hålla avstånd, stanna hemma om man är sjuk och att skydda riskgrupper. De som kunde arbeta hemma fick rådet att göra så. Som vi ser i resultaten som inhämtandes under maj-juni 2020 svarade 19-25% (beroende på yrkeskategori) att man då arbetade hemma, vilket man inte gjort tidigare.
Ytterligare 14-17% arbetade hemma, men gjorde så också innan pandemin. Totalt hade alltså upp mot 40 % möjlighet att hörsamma Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att arbeta hemifrån. Ungefär hälften av de tillfrågade hade inte möjlighet att utföra sitt arbete hemifrån.
Något förvånande arbetande inte en större andel äldre än yngre hemifrån, vilket man skulle kunna tro utifrån att risken att drabbas av allvarlig sjukdom var högre i de högre ålderskategorierna.
